
Vad har huset du bor i gemensamt med glaset du dricker ur, mobilen du ringer från och tandkrämen du borstar tänderna med? Svaret är: sand. Sand finns överallt i betongen i husväggarna, asfalten bilen kör på, fönstret du tittar ut genom och mikrochipsen som är skelettet i alla digitala apparater. Det är världens näst mest använda naturresurs, efter vatten, och utvinns i större mängder än fossila bränslen.
Utifrån boken Sand: jakten på råvaran som formar vår värld (Ordfront 2025) berättar jag och visar bilder om jakten jorden runt på sand av den rätta sorten. Om en naturresurs som vi tänker är outsinlig, men som faktiskt håller på att ta slut. Om hotet mot våra sandstränder. Om varför ökenländer måste importera sand till sina skyskrapor, golfbanor och travbanor. Men också om vår kärlek till sanden: om livet i sandöknen, om stranden som turistmagnet och symbol för paradiset, om de sandälskande sandsamlarna, om sandlådans historia, om sandskulptörerna och om sporten som föddes på en sandstrand utanför Los Angeles.
Vad kritikerna skrev.
”Lysande genomgång av jordens sandutvinning (…) Pedagogiskt och ovanligt klartänkt lotsar Andersson oss igenom frågan steg för steg. Vad är sand för ämne och hur kan det ta slut när en tredjedel av jordens yta täcks av öken? […] Sand i mytologin, sand i populärkulturen, sand i historien samt sandnördar som kajkar jorden runt för att samla in små glasrör med olika sandsorter får också varsitt välskrivet kapitel. Men ärligt talat snabbläser jag dem. Frågan om hur sanden kunde gå under radarn i klimatfrågan är för spännande och reportagekapitlen som för den tråden framåt är otroligt bra. Jag vill bara vidare.”
Gabriella Håkansson, Sydsvenskan
”En tankeväckande och inspirerande betraktelse av sandens betydelse för vårt samhälle och människans utveckling. Helhetsbetyg: 5 (av 5), briljant.”
Marie Appelstrand, Bibliotekstjänst (BTJ)
”En oerhört intressant bok […] Det är också en historisk överblick över sandens användningsområden från antiken och fram till idag.” ”
Jovan Radomir, Go’kväll i SVT
”Per J Andersson skriver alltid bra och intressanta texter. Dessutom får han med den där lilla extra spänningen och nerven kring de människor som han berättar om. (…) en viktig bok och är man intresserad av globalism, affärer och andra saker som rör konstruktioner, klimat och framförallt människor i olika delar av världen så ska man läsa boken. Jag tänker mig att den skulle kunna bli nominerad till Augustpriset i kategorien faktaböcker. Det är nämligen den kvalitén som innehållet har.”
Bokbloggen Kalaskultur
”Per J Andersson (…) skriver alltid elegant och med ett imponerande flyt. I den här boken berättar han om mycket som jag inte hade en aning om – som den våldsamma överexploateringen av jordens användbara sandresurser, i spåren av de senaste decenniernas snabba urbaniseringen i bla Kina, Indien och Mellanöstern. Men det är också en fascinerande resa genom sandens, och strandens, kulturhistoria. Mycket värd att läsa!”
Magnus Västerbro, Augustprisbelönad författare
Intervjuer om boken
Icon Magazine, nr 3.2025. Lyssna på Dagens Industris podd Den nya ekonomin
Förordet
En remiss till en sandstrand
Runtomkring mig, så långt ögat kunde nå, sanddyner höga som trevåningshus. Jag tog sats och sprang med små snabba steg upp på en av dem och blickade ut över det öde landskapet. Min enda referens till öknen var än så länge Tintinalbumet Krabban med guldklorna. När jag stod där och betraktade sandlandskapet tänkte jag därför på Sahara, störtade propellerflygplan och kamelkaravaner med ökensoldater. Med jättekliv som fick sanden att spruta kastade jag mig ner på andra sidan.
På en sanddyna längre bort syntes två prickar som sakta växte sig större. När de kom närmare såg jag två vuxna som höll varandra i handen. Deras nakna kroppar var svåra att skilja från omgivningen. Hud och sand gick i samma beige färgton. Som om de hörde samman med landskapet. Från ett annat håll kom fler nakna människor pulsande. När vi mötte ett tredje naket par tyckte mamma att vi kunde göra som dem. Vi tog av oss badkläderna och pulsade nakna vidare i den varma sanden under den brännande solen.
Ökenvandringen hade sin upprinnelse i ett besök hos doktorn ett år tidigare. Min sexåriga kropp var full av röda prickar. På bålen, benen, armarna och i hårbottnen, överallt inflammerade fläckar som kliade.
– Du ska få åka till ett varmt land, sa doktorn efter att ha inspekterat min kropp. Där ska du varje dag se till att gå till stranden för att sola och bada. Jag kan lova dig att utslagen kommer att läka.
Jag hade väntat mig det värsta. En spruta. En operation. Något som gjorde ont. Inte en remiss till en sandstrand. Hade jag hört fel? Nej. Diagnosen löd psoriasis. Behandlingen kallades klimatvård, vilket förstås inte handlade om att människan skulle vårda klimatet utan om att klimatet skulle vårda människan.

Långt senare lärde jag mig att den autoimmuna hudsjukdomen som drabbat mig innebär en inflammation som gör att cellerna i överhuden delas snabbare än normalt. Förutom kortisonsalva och cellgifter är UV-strålning en av de effektivaste behandlingarna för att få utslagen att läka. Solstrålarna får den hastiga celldelningen att bromsa in, samtidigt som saltvattnet får rodnaden att minska, fukten att bibehållas och utslagen att klia mindre.
Så kom det sig att jag fick en remiss till sex veckors vistelse på Gran Canaria. På en sandstrand mellan ett hav och en öken, under solen, i sanden och i vattnet. Och utslagen försvann.
I tonåren packade jag ryggsäcken för att på egen hand ge mig ut på långa resor. Alltid söderut. I början trodde jag att jag var på väg till berg, skogar och städer med myllrande basarer. Jag åkte visserligen också dit, men de var bara språngbrädor, transitplatser och omvägar för det jag egentligen sökte. Jag var i själva verket på väg mot solen, havet och sandstranden. När jag äntligen kom fram försvann det mesta av den känsla av främlingskap som plågat mig under ensamresorna.

Den klimatvård jag som barn hade fått i form av landstingsfinansierade resor till soliga sandstränder kändes även efter att sjukdomen gått in i en mindre aggressiv fas som en viktig pusselbit när jag försökte förstå min ständiga längtan söderut. Stranden erbjöd ju under de formativa barnaåren inte bara plask och lek, utan också tillfrisknande. Utan stranden överlevde jag. Med strand levde jag.
I Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Staden Mahagonnys uppgång och fall säger Jim:
– När en person kommer till en främmande strand blir han alltid först lite förlägen.
Och Jake svarar:
– Han vet inte riktigt vart han ska ta vägen.
Jag kände inte alls igen mig. För mig var ankomsten till stränder alltid som att komma hem.
En fråga, en idé, ett samtal?
Vi hörs.
Föredrag, reportage och andra samarbeten.
+46 70 653 50 82